1 år

För ett år sedan låg jag på en hård säng på förlossningsrummet med värkar och en timme senare, var han hos oss.

Och vad ska jag säga, snön håller på att försvinna och som vanligt börjar suget att få skriva igen komma lägligt i takt med solen och dom första snödropparna.

Ruta 1 med på Kents nya. Jag dör kentdöden med den. Bästa bästa bästa.
Den är precis så som livet är och jag smygläser fortfarande hennes blogg. Det är som att hon tog vid där jag slutade. Gör hon det med flit? Att ta meningarna ifrån mig?

Du skulle ha lämnat mig
förr eller senare
och jag minns jag var som ett bortsprunget barn
Jag bar dina resväskor
följde dig till flygplatsen
det var där nånstans min ungdom
klarades av

Så vi gav oss av
men vi gick båda två
åt helt olika håll
när vi kom tillbaks
fanns det ingenting kvar utav oss
vi var noll

Tiden går så fort
Varje dag är likadan
Man drömmer om att fly
Att lyftas till ett högre plan
Så flyttar man till storstan
kanske gifter man sig
skaffar barn
och så flyttar man tillbaka
plötsligt är man tillbaka
på ruta 1

Om du ville lämna mig
Skulle du lämna mig
om jag grät som hötorgskonstens längtande barn
Jag bär allas resväskor
in i taxin mot flygplatsen
Väl där ser jag plötsligt
allt så klart

Så vi ger oss av
Vi är nästan i synk, vi går åt samma håll
Det är du & jag
Låt ingenting annat få spela någon roll

Tiden går så fort
varje dag är likadan
men jag känner mig som ny
Jag är en del av en viktig plan
Vi flyttar till en ny stad
Vi bara lämnar vintern kvar
Vi satsar allt vi har
Sätt allt på ett kort
Det är en chans vi måste ta
Du gör mig hel igen
Jag var kedjans svagaste länk
men jag håller samman än
Vi drömmer igen äntligen
Vi drömmer igen
Du och Jag

Jag är alldeles för upptagen av att vakna till en bebis som ler mot mig varje morgon, lyssna på Kent's nya album, vara sjuk och komma igång med träningen ännu en gång.

Och alla som använder instagram på telefonen och vill följa mig, så finns den möjligheten, cdlra är mitt namn där. Kanske världens bästa plattform just nu!

Vi åker bil, tränar som en dåre, lever hälsosamt och gosar mest. Att vara mammaledig är helt underbart, men tiden går för fort, som vanligt.

om när känslorna kryper sakta tillbaka & när hjärtslagen går i takt med stjärnglittret på svart himmel, igen 

Dom där känslorna, som bara knivar i mina ben kan få mig att stanna upp om jag vill springa rakt in i ditt hjärta. Om jag ger dig det, om nätterna, mot ditt bröst, i din nacke och drar min tunga längs din ryggrad, håller du kvar mig då?

 I dom där känslorna, som jag känt så många nätter, kan ibland kännas som splitter i mina armar när vi älskar. Trycker på, vill komma in, glöder sönder, tusentals minuter, naken, tillsammans med dig.

Och det som kysste mig, kysser mig igen.
Känslorna, som kryper sig tillbaka. Är det våren kanske?

tills vi slutar andas - luften omkring
♥

Jag är nu inne på min andra vecka till ett hälsosammare liv. Efter en chock på vågen går jag nu vidare med en striktare diet för snabbare resultat. Jag suger, men det är för att jag behöver en rivstart med snabba resultat för att kunna gå vidare och känna den där peppen. Jag skulle aldrig ha räknat ut min BMI heller. Det kändes hårt att veta att jag klassas som överviktig. Mamma påminner mig om att det var 6 veckor sedan jag födde barn. Det tar tid. Jag hatar det. Jag vantrivs.

Försöker hela tiden tänka på något fint. Som att min kropp har varit Gabriel's tempel i nio månader.
Och att jag faktiskt har världens finaste bebis.

 kärlek

fredagsmys ♥ 

Känslan av att jag bara vill springa härifrån för att inget stämmer.  Kan vi inte ta en promenad innan du glömmer att jag existerar? Det var som när jag sprang till buss fyra och fick fnatt, det var krig i mitt hjärta och jag var tvungen att komma ikapp.

Jag har allt på känn.
Så vem behöver snack egentligen?

Kom ihåg vad tjejtjusaren Sune säger - galna kvinnor har också läppar.

... som man kan kyssa alltså.

Jag känner mig helt babiansinnes duktig som har gått en halv mil om dagen och fortfarande kunnat hålla tassarna från godis. Jag räds inte av att gå mina sista 2,5 km i spöregn heller. Det är liksom dags att vara hård mot sig själv.

Mosters gos ♥

Mammas gos som har börjat le ♥

Bakslaget vi vaknade till imorse, inte gos och inget hjärta