Hotande prematurfödsel står det i mina sjukskrivningspapper som läkaren skrivit. Det är så kallt som det låter. Det är så illa som det låter. Det är framförallt precis så hotande som det låter.
Och det är ingens fel.
Naturen bara är sådan för vissa.
Här står maktlösheten mig upp i halsen, när den är som mest hjärtlös. Jag försöker fortfarande bearbeta oron och ångesten som hängde över mig när jag låg i den där hårda sjukhussängen i 10 dagar, men som jag också tog med mig hem och slogs med i flera dagar.
Det har varit en kamp med tiden som sin motståndare. Och jag har hatat det nästan varje sekund. Som man har kämpat, slagit händerna i betongvägg, älskat, bråkat och älskat igen, tappat mjölkpaket på golvet och bett till gud fast att man inte ens tror på gud. Varje dag som gick och han valde att stanna kvar i min mage, var värdefull.
Jag ryser när jag tänker på när barnläkaren kom in på vårt rum för att ta det där samtalet med oss. Hur planeringen såg ut. Vår krisplan. Gabriel satt i säte, därför måste det bli kejsarsnitt om han väljer att komma ut nu. Hur dom redan hade bokat rum till oss på neo. Och det vore bra om vi kunde få in ett studiebesök på neo så fort som möjligt innan han kommer ut, så att vi vet hur det det fungerar där nere.
Jag skickade hem S för att packa BB-väskan. Skulle vi bli en familj nu? 12 veckor förtidigt? Kommer han att klara sig? Kommer vi att klara oss? Alla tankar bara snurrade. Jag ville inte bli en prematurmamma, så som mammor kallar sig som föder sitt barn förtidigt. Jag vill inte ha mitt barn i kuvös med sond i näsan och CPAP. Jag vill inte spendera flera veckor på neoavdelningen. Framförallt vill jag inte bli snuvad på en vaginal förlossning. Jag vill känna hur det känns att föda barn den vägen. Jag vill ha mitt barn till bröstet när jag har förlöst honom. Jag vill att S ska klippa navelsträngen när den pulserat klart. Det kommer ju bli allt annat än just det.
Allt det där tas ifrån alla prematurföräldrar. Mamman får inte sitt barn till bröstet, pappan får inte klippa navelsträngen. Deras barn hamnar i famnen på sjukhuspersonalen direkt och snälla sa jag och tittade upp i taket med tårar i ögonen, låt inte det tas ifrån oss. Jag viskade till min fortfarande lilla gravidmage, stanna kvar där, lilla bebis, snälla.. stanna kvar där några veckor till. Så att du hinner bli stor och stark för världen.
Jag rensade Gabriels klädlåda i förra veckan. Och där hittade jag dom tre plaggen som min mamma och lillasyster M hade köpt med sig en dag när jag låg inne, tre små prematurplagg i storlek 44. Det var nära nu. Nu hade dom satt tractociledroppet i mig och sagt "Cecilia, det här är det sista som kan stoppa det, och stoppas det inte, kan vi inte göra mer."
När jag höll i dom där tre plaggen, log jag av tacksamhet att dom aldrig kom till användning. Av tacksamhet att jag efter 10 dagar inlagd på sjukhus, 80 dagars tvångsvila hemma, 2 kortisonsprutor, 4 bricanylsprutor, 20 adalattabletter och 1 tractociledropp, valde han att stanna kvar till slutet.
Fulländad och fullgången.
Vi hade vunnit mot tiden.
Såhär liten var min mage under sjukhusdagarna, mot slutet var den trippelt så stor haha ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar