Jag förhandlade till mig igår. Jag frågade vem det egentligen var som var sårad här. Är det han eller jag? Vi kom fram till att det var han som var ledsen och att det var jag som var sårad.
Med den förhandlingen, kan jag leva med den här vardagen ett tag till. Eller.. jag ska inte ljuga, jag kan leva såhär tills jag dör, men då vet jag att jag inte kommer leva lyckligt.

Den här underbara bebisbubblan håller på att spricka. Den visste jag ju inte skulle hålla på förevigt utan bara nu dom första veckorna. Snart är det familjeliv och vardag på rutin med sina stjärnglimtar enbart ibland, så som det ska vara, eller så som det är i en familj.

Jag märker att jag fortfarande bearbetar hela graviditeten, kroppen efter den och att jag faktiskt har en son. Han den där underbara lilla krabaten som ligger och sover i bilstolen är halva mig. Han är min son och jag är hans mamma. Och jag älskar honom på ett sätt som får bröstkorgen att spricka. Den spricker ju inte, men så känns det varje gång jag möter hans blick.

Stanna tiden, tysta alla nätverk, stoppa trafiken.... 4 veckor gammal, 54 cm lång och 4700 gram tjock. Jag var tvungen att plocka fram alla kläder i stl 62 och tömma hans låda på kläder i stl 50/56.

Det går för fort, jag hänger inte med.