Jag bytte ett par ord med en klok kvinna som jag känner. Hon får vara anonym.

Är det sexuell attraktion det enda man har kvar, kan man lika gärna skiljas åt. En relation bygger på så mycket mer än just den. För sexuell attraktion kan man känna till så många andra, också när man lever i tvåsamhet.

Den är ingen särskild, när man kan få den av andra likväl.
Den är ingen särskild, om ärligheten, dialogen, kärleken och respekten ligger nedtrampad och nedsmutsad på vårt hallgolv.

Jag vill bara ta upp dom här sakerna därifrån, putsa och rusta upp.
Men jag kan inte göra det alldeles själv. Man måste vara två.

Förrän då, blir den någon särskild. Jag vill minnas den som en urkraft i ryggslutet som får hela ens väsen att kollidera. Jag vill minnas den som den var en tropisk sommarnatt i min lägenhet i vasastan, år 2010 med en plats i solen och Ismael.

Eller så vill jag minnas den som den var en vinternatt i februari år 2011 när jag vann dig tillbaka med Monty och vi kommer aldrig att landa.

Eller den gången då jag tvingade dig att ringa upp alla du någonsin har ljugit för och sårat och be om förlåtelse en eftermiddag i juni år 2011. När du pausade mellan alla samtalen med att gråta på min axel och torka tårarna med toapapper. Du använde upp en hel toarulle. Kommer du ihåg?

Du skulle börja om. Du skulle dö och födas på nytt igen.

Åtrå, när den är som starkast.
Vart är du nu?