Jag och S har ätit hemlagad nachotallrik till middag ikväll. Och jag insåg efter tio med malou att dialogen är det enda vi har som verktyg i en relation. Det är nyckeln till allt.

Ja, men det är som en växt, kärleken alltså, som man måste vattna, det har jag sagt till honom tusen gånger, och vi får inte glömma bort att vattna den. Och så ler han mot mig och säger "Du är så töntig" och kysser mig i pannan.

Han vet väl att jag har rätt?

Men vad är vattnet? Det är dialogen, älskling. Förlåt hundra gånger för att jag inte vetat vad vattnet egentligen var, men nu vet både du och jag.

Vi har haft gråtkväll i soffan och kysst varandra med vemod. Det är så mödosamt att prata om det där.

Nu vill jag ha bebisgos tills jag somnar.