min förlossningsberättelse - om en drömförlossning som kändes för bra för att vara sann - läs ej om du är känslig

Den 27 februari blir jag beviljad igångsättning pga humanitära skäl, den 5 mars blir vårt datum.

Den 5 mars kl 15.41 checkar vi in på förlossningen som om det vore ett hotell, spända och förväntansfulla går vi in på vårt rum och väntar och förbereds. Jag är redan öppen 4 cm, utplånad och har buktande hinnblåsa.

Kl 16.20 tar BM hål på hinnan. Hela sängen dränks av klart fostervatten och det kändes som att kissa på sig. Jag blir torkad och får på mig helt sjukt snygga sjukhuskläder. Jag och USKA vandrar genom korridoren för att komma till toaletten. Jag är tydligen mycket förstoppad och hon ska ge mig lavemang. Vattnet rinner längs med benet och jag bara väntar på att värkarna ska komma igång av sig själv, men riktigt så fort verkar det inte gå.

Jag minns att jag fick det där lavemanget och skulle hålla tätt så länge jag kunde. Inget kom och vi gick tillbaka till rummet igen. Nu började jag ana lite värkarbete och jag kände att jag måste nog sätta mig på toaletten igen. Vi vandrar till toaletten igen och jag sätter mig.

När jag sitter och trycker ut skiten, får jag min första värk utan att fatta det. Jag gnäller och oar mig, bajset kommer ut, fostervattnet forsar, allt luktar konstigt, jag vill spy, tar fram en spypåse, känner mig alldeles svimfärdig, jag svettas och gnäller ännu mer. USKA ropar utanför "Är det värkar du har nu Cecilia?" och jag tror jag svarar - jag tror det. Saker ville komma ut ur mina kroppsöppningar, samtidigt. Och jag förstod inte varför jag inte fick lavemanget INNAN dom tog hål på hinnorna så att jag kunde få gå igenom en sak i taget såhär i efterhand. Värkarna gjorde inte ont när jag satt där, det var bara sjukligt påfrestande att försöka bajsa och spy samtidigt som en värk kom. Jag kände mig som ett vrak, äcklig. Luktade säd. Fostervatten luktade det tyckte jag.

En timme senare, kl 17.20, på förlossningsrummet får jag lustgas för värkarna. Kl 18.20 får jag värkstimulerande dropp för att jag inte har öppnat mig mer än 5 cm sammanlagt.

Här någonstans tappar jag tid och rum, mest pågrund av att jag inhalerar lustgas som en jäkla dåre. En skön tillflykt, för till kl 18.40 ligger jag med 7 värkar per 10:onde minut och BM fattar att dom måste sänka värkstimulerande droppet. Dom sänker det och 5 minuter därefter avslutar dom droppet helt för att det blir för mycket. Hon frågar om jag vill ha EDA och jag tänker att det är lika bra. Jag vill inte säga nej, för att sedan be om det när det förmodligen kommer vara försent. Klassikern ni vet.

Ligger med fortsatt täta värkar utan andrum. Känner mig mest full av lustgasen, hinner inte nyktra till tills nästa värk kommer. Kl 19.38 kommer läkare in och ger mig EDA, minns att USKA och S får hålla i mig i värkarna när läkaren stoppar nålen i ryggen på mig medans jag är helt borta bland rosa moln.

Kl 20.30 är jag helt öppen. Kl 21.10 är det personalbyte. Förlösande BM presenterar sig, runt 45 års åldern med botoxade läppar. Kommer ihåg att jag tänkte vilken tur jag har, då är hon mån om sin kropp och kanske andras, då spricker nog inte mitt underliv. Vid den här tiden börjar det trycka på.

Kl 22.08, jag läggs på sidan med benstöd från att ha legat på rygg sedan vi kom in på förlossningen. Det var riktigt jäkla tufft, det gjorde så ONT under vändningen, men en befriande ställning att hamna i sedan.

Kl 22.24 får jag min första krystvärk. Dosen EDA jag fick sjunger på sin sista suck utan att jag vet om det. Jag skriker inte som mammorna på dom där förlossningsprogrammen på tv, utan brölar djupt i lustgasmasken. Jag hinner tänka att det här gör ju inte ont. Jag hinner även tänka hur jävla frän jag är som kan ligga här, hög som ett hus, men ändå flåsa bort krystvärkarna för att inte spricka när min underbara BM ber mig. Att jag ens kunde höra, kommunicera med min omgivning, S var världens hejarklack, kände mig som superwoman.

Kl 22.58, framfödes en liten pojke. Vår lilla pojke.

Jag trodde att det skulle göra ont att föda barn. Det kändes mer som en urkraft. Känslan, när huvudet hade passerat och jag kände hur resten av Gabriel's kropp bara gled ur mig, försvann allt det som hade tyngt mitt psyke och hjärta. Lättnaden, kärleken och lugnet som omfamnade mig när han lyftes upp till mitt bröst är obeskrivlig. Tiden efteråt, den lilla bubblan på förlossningsrummet, utsikten över hela södermalm, navelsträngen hade pulserat klart, S klippte den, Gabriel sög på min tutte, vägdes, mättes, torkades ren, moderkakan krystades ut, födelsefikat serverades, inte en enda spricka i underlivet. Världens bästa stund, var när han kom. 

Min förlossning. En drömförlossning som kändes för bra för att vara sann. Jag är oerhört tacksam för att den blev som den blev.