Kroppen efter graviditeten. Ingenting är sig längre likt någonstans men ack så mycket bättre än kroppen jag vankades med mot slutet av graviditeten. Det var riktigt tungt att gå med den övervikten jag hade.

Det låter så ytligt och det är ytligt och nu förstår jag hypen bättre om varför kvinnor hetsar efter sin förlossning. Det är en grym omställning om man har trivts bra med sin kropp. Degmagen hänger över troskanten. Mellanrummet mellan låren är borta. Kärlekshandtagen är större. Hela ens underliv känns ommöblerat, och det är ommöblerat och hur lång tid tar det tills det känns som vanligt? Kommer det bli som vanligt igen?

Baksidan av att skaffa barn, är den här. Avslaget stinker ruttna sopor också, mjölken börjar snart rinna till. Och det är det värsta jag varit med om, när mjölkproduktionen sätts igång i tuttarna. Barnmorskan på BB försökte lite försynt förklara hur det kan kännas när hon försökte handmjölka min ena patte på några droppar råmjölk till Gabriel. "Dina bröst kommer bli spända, kanske göra lite ont, bli ådriga och lite blåa, du kommer känna det psykiskt också, att musten går ur dig och du blir ledsen och kanske börjar gråta väldigt mycket, bli inte rädd om det blir så, det är helt normalt". Alldeles riktigt. Baby blusen knackade på min axel och sa "Hej, nu kommer jag!". Och ingen hade talat om för mig hur ONT det faktiskt kan göra att bajsa första gången efter förlossningen. Smärta. En smärta som inte alls var i närheten av förlossningsvärkar.

Men det vägs liksom upp och det är en guldbonus att jag har fått snyggare bröst i bh och en snyggare rumpa.

Sist men inte minst, så är de det här som gör det där mindre roliga värt allting, hur ruttet avslaget än luktar, eller hur degmagen skaver mot troskanten. För det går över.

Men det här gå aldrig över.

♥